Kompissnack öppnar för ny jättemarknad

granudden

Juha Helin mötte en gammal kollega på flyget. Först pratade de som vänner gör, om väder och vind. Men den här gången blev det mer än ett vanligt kompissnack. Bara ett halvt år efter mötet har en ny spännande marknad öppnats för Peab. Det handlar om att stabilisera och återanvända miljöfarliga muddermassor.

Text: Roland Fransson

Det var på flyget mellan Helsingfors och Stockholm som Peab Infras vd i Finland Juha Helin stötte på sin kompis Pentti Lahtinen, geotekniker på konsultföretaget Ramböll.
– Jag hade inte träffat honom på flera år, så vi hade en del att ta igen. Bland mycket annat nämnde jag att jag arbetade på Peab. Då skrattade Pentti och sa att han var på väg till möte med just Peab, berättar Juha Helin, som blev nyfiken och luskade vidare.
Han fick reda på att mötet gällde en väldigt stor entreprenad i Gävle hamn, där bland annat hela farleden in till staden skulle muddras.
Anledningen till att Pentti Lahtinen hade kallats in var för att han skulle titta på problemet med förorenade muddermassor. Under årens lopp hade fartygens skrovfärg släppt ifrån sig en rad miljöfarliga ämnen, framför allt tungmetaller som bly och zink.

Gigantisk kub
Det översta skiktet, omkring en halv meter ned i bottensedimentet, måste tas upp och förvaras på ett säkert sätt på landbacken. Uppskattningsvis handlade det om en miljon kubikmeter massor som måste deponeras.
Det är en volym som har respekt med sig. Den kan beskrivas som en gigantisk kub med sidorna hundra meter. Som alla förstår skulle kostnaderna för att hantera och slutförvara denna kolossala volym dra med sig väldigt höga kostnader, vi talar om flera hundratals miljoner kronor.
– Jag har sysslat med den här typen av frågor hela mitt yrkesverksamma liv och tyckte det var jätteintressant. Jag hade en del idéer om hur man skulle kunna lösa problemet med miljöfarliga muddermassor, säger Juha Helin.
Han skaffade mer information och fick reda på att Peab redan hade hela entreprenaden för ombyggnaden och utvidgningen av Gävle hamn. Arbetet hade totalt en budget på 870 miljoner kronor varav Peabs del är 500 miljoner kronor. Projektet ska vara klart 2015.
– Tanken vara att vi skulle lägga ut hanteringen av muddermassorna på någon annan, men det tyckte jag inte var någon bra idé. Jag tänkte i stället att det här kan bli en kanongrej för Peab. Det kan bli ett helt nytt marknadssegment med stark miljöprägel, där vi bygger för framtiden, för våra barn och barnbarn, säger Juha Helin.

Utmärkt uppslag
Han tog sin idé till Peabs högsta ledning som tyckte att det var ett utmärkt uppslag. Vice koncernchefen Jan Johansson drev frågan vidare och i slutet av maj i år fick Juha Helin uppdraget av Peab Anläggning att processa en miljon kubikmeter förorenade muddermassor.
– Vi tvingades börja från noll, eftersom det inte finns någon liknande maskin. Vi jobbade som tusan hela våren och sommaren med att konstruera och designa den, berättar Juha Helin.
I slutet av september stod maskinen klar. Det är en imponerande pjäs som väger 150 ton, men som trots sin vikt är mobil.
Maskinen bearbetar muddermassorna och blandar i cement, flygaska och merit. Flygaskan, är det fina stoft som bildas när man eldar med biomassa och som fastnar i skorstenarnas avskiljare. I det här fallet hämtas flygaskan från Uppsala värmeverk. Merit är masugnsslagg som uppstår vid stål- och järntillverkning och som mals ned till ett pulver.
Efter att de blöta muddermassorna har processats i Helins maskin blir de mer som en betongliknande gjutmassa.
Med detta vinner man två viktiga saker.
Den ena är att de miljöfarliga ämnena binds både kemiskt och mekaniskt.
Den andra är att de bearbetade muddermassorna kan användas till att stabilisera de nya kajerna.
Plötsligt har den farliga bottendyn förvandlats till ett miljövänligt byggmaterial.
– Vi började köra maskinen i oktober och det ser verkligen lovande ut. Slår det här väl ut öppnas en stor marknad, inte bara i Sverige utan i hela Europa. Egentligen överallt där man behöver muddra eller bygga om hamnanläggningar, säger Juha Helin.

[publicerad i PeabJournalen december 2010]

Previous post:

Next post: