Hon har suttit i riksdagen för Vänsterpartiet och varit socialdemokratisk jordbruksminister. Men trots bakgrunden och trots att det bara är några veckor kvar till valet säger Annika Åhnberg att hon inte vet på vilket parti hon ska rösta. Hon tycker till exempel att finansminister Anders Borg har varit vänsterns bäste talesman när det gäller giriga direktörers bonusar.
Text och bild: Roland Fransson
Eftersom det hos många svenskar ses som ett tecken på en svag karaktär att ändra uppfattning känns Annikas svar överraskande otaktiskt och ärligt.
Men allt eftersom intervjun pågår kommer jag fram till att det är nog så hon är. Ärlig och öppen för omprövning. Kanske inte riktigt det man förväntar sig av en gammal politikerräv.
I den nuvarande valdebatten är man till vänster om man vill satsa mer pengar på offentlig verksamhet och till höger om man kan tänka sig privata lösningar och konkurrens.
”Jag känner mig inte riktigt bekväm när politiken förenklas på det här sättet. Alla vet att bra kvalitet inte beror på om verksamheten drivs privat eller offentligt. Det handlar om hur man bygger system för företag och organisationer. Vi måste lära oss att ställa tydliga krav, bygga in kontroller och hur man värderar kvalitet. Vi är alldeles för dåliga på det i dag. Där tycker jag att politikerna har en uppgift att fylla, att de mer får rollen av en sorts samhällsrevisorer.”
Hon efterlyser en mer pragmatisk politik där man utan dogmatiska skygglappar söker efter rätt verktyg för att nå ett uppsatt mål.
”I stället står man nu och säger samma gamla saker om och om igen. Det blir väldigt ointressant.”
Vi sitter i skuggan på husets framsida som vetter mot kustvägen som leder bort mot Kåseberga och resten av Österlen. Här, i det som tidigare var sommarhuset, har hon och maken Bertil bott sedan de sex barnen blivit vuxna och lämnat föräldrahemmet i Södertälje.
”Det är i stort sett ett nytt hus. När vi började renovera visade det sig vara i ganska dåligt skick, så det mesta behövde byggas om. Men nu är det fint och vi trivs jättebra. Här är alla så vänliga och snälla. I Stockholm sätter folk gärna näsan i vädret och är lite snobbiga”, säger Annika Åhnberg och gör en talande gest med pekfingret mot näsan.
Lång resa
Hon har gjort en lång resa både politiskt och socialt. Pappan var alkoholist och mamma ensamstående med Annika och den äldre systern Kerstin.
Mamman hade sina rötter i den lilla värmländska bruksorten Rämmen. Där fick Annika och Kerstin bo långa perioder hos släktingar när det var alltför tufft hemma i Norrköping. Efter något år flyttade mamman till Stockholm och Odengatan och när Annika skulle börja skolan blev Stockholm även hennes stad.
Det var framför allt där i femtio- och sextiotalets Stockholm som den politiska ilskan väcktes över hur orättvist samhället var. Hur mamman fick slita från morgon till kväll för en usel lön för att med nöd och näppe kunna försörja sig och sina två döttrar. Hur överklassen i andra delar av stan levde i enorma lägenheter, med tjänstefolk och lyxbilar. Hur måttligt begåvade rikemansbarn med pengarnas hjälp bars fram till goda betyg och en ljus framtid.
”Det var en väldig ilska jag bar på. Det var inget snack om mitt politiska val”, säger Annika Åhnberg.
Visserligen har vreden falnat, men det är framför allt rättvisefrågorna som gör att hon fortfarande betraktar sig som en vänstersmänniska.
”Man inser ju så småningom att det inte går att slå sig fram till förändring, utan att det måste ske på ett långsamt sätt. Det går inte bara att vända upp och ned på samhället och tro att allt ska bli bra. Man får acceptera en mångfald av tankar och idéer. Orättvisor ska man alltid bekämpa, men man får samtidigt inse att man kanske inte kommer att lyckas helt.”
Frigörelse
Sedan försvarar hon dåtidens vänsterrörelse som även var en revolt mot socialdemokratin, den starka staten och det pampvälde som bredde ut sig.
”Det fanns tankar om att frigöra sig från staten, att samhället inte behövde stå för allt. Människor skulle bli fria och starka. Det startades exempelvis dagis som drevs som föräldrakooperativ. Det kan man ju säga var början till dagens friskolor.”
En annan fråga som kom att prägla Annika Åhnbergs politiska uppvaknande var den i början av sextiotalet spirande miljörörelsen. ”Tyst vår” av Rachel Carson, tillsammans med makarna Palmstiernas böcker och en rad larmrapporter blev en väckarklocka.
”Jag fattade inte varför ingen gjorde något. Här kom den ena hemska boken efter den andra, men inget hände. Alla bara lunkade på, samtidigt som vi höll på att förstöra vår planet, den enda vi har.”
Hon såg inte dåtidens miljöfråga som ett separat problem utan som en annan sida av orättvisorna i klassamhället. Det var arbetare och bönder som drabbades av gifter och utsläpp, inte de välbärgade.
”Annars är jag en typisk humanist och var inte särskilt intresserad av naturvetenskapliga ämnen. Kemi, biologi och fysik var rätt obegripligt för mig när jag gick i skolan. Då hade jag lättare för språk, historia, samhällsutveckling och sådana frågor”, säger Annika Åhnberg och ler åt minnet.
Lilla Annika hade gott läshuvud och samhällsutvecklingen med grundskole- och gymnasiereformerna i början av sextiotalet gjorde att hon fick möjlighet att utbilda sig och läsa vidare. Något som i praktiken hade varit omöjligt för hennes tio år äldre syster. Annika tog studenten på Norra Real revolutionsåret 1968 och på samma sätt som många av hennes generationskamrater ville hon förändra världen. Men frågan var hur?
Svaret blev Socialhögskolan. Annika Åhnberg skriver i sin självbiografiska bok ”Isprinsessa” att hon hade kommit rätt. ”Alla pusselbitar föll på plats… Där inne kokade det av stormöten, aktionsgrupper och demonstrationsförberedelser. Här fanns verktygen jag behövde.”
Riksdagen
Annika Åhnberg blev medlem i Förbundet Kommunist, som bildades i början av sjuttiotalet och som var inspirerad av den kinesiska kulturrevolutionen och starkt kritisk till stalinismen och utvecklingen i Sovjetunionen. Partiet upplöstes i början av åttiotalet och Annika Åhnberg sökte sig då till Vänsterpartiet och det var som vänsterpartist hon blev inröstad i riksdagen. Året var 1988.
Där valde hon att bli ledamot i jordbruksutskottet på grund av sitt miljöengagemang. Hon var även Vänsterpartiets talesman i miljöfrågor.
Men så mycket miljö blev det nu inte, utan mer handfast jordbrukspolitik.
”Det var en oerhört spännande tid. I Sverige höll vi på med den så kallade avregleringen, som jag själv tyckte var absolut nödvändig. Regleringssystemet var oerhört komplicerat. Folk satt och förhandlade om det ena och andra och ingen begrepp egentligen hur det fungerade. Den typen av system låser in alla och blir till en hämsko. Tänk så mycket ilska och frustration som de här systemen har genererat hos människor!”
Annika Åhnberg satt kvar även nästa mandatperiod, men lämnade Vänsterpartiet på grund av EU-frågan. Annika var starkt för ett EU-medlemskap, hennes parti lika kraftfullt emot. Konflikten slutade med att Åhnberg blev politisk vilde 1992 och lämnade riksdagen efter valet 1994.
Därefter följde några år på KF, Kooperativa Förbundet, som projektledare. Bland annat sysslade Annika Åhnberg med att ta fram en märkning för genmodifierade livsmedel.
En gubbe har ringt
Efter en lång arbetsdag kom hon hem ganska sent på kvällen torsdagen den 21 mars 1996. Hon möttes av dottern Moa och fick beskedet att en gubbe hade ringt flera gånger. Det var Göran Persson, nybliven statsminister som höll på att plocka ihop sin första ministär, där Annika Åhnberg fick jobbet som jordbruksminister.
Det blev två och ett halvt år med gaspedalen i botten. Redan första dagen på jobbet fick Annika frågan om hon kunde garantera att det inte fanns BSE-smittat kött i de svenska butiksdiskarna.
”Så här i efterhand kan man kanske kritisera oss för att vi tog i för häftigt när det gällde att komma åt BSE-smittan, men vi hade då ingen aning om vad som väntade. Det kunde ju ha varit en farsot vi stod inför, där hundratusental människor skulle komma att dö.”
BSE tillsammans med burhönsen kom att uppta en stor del av hennes tid som minister.
”Jag trodde ju knappast att jag som politiker skulle sitta och fatta beslut om vilka delar av en kos hjärna man får äta. Eller diskutera sandbad och sittpinne för höns. Det var långt ifrån de politiska visionerna man hade när man gick in i politiken”, säger Annika Åhnberg.
Frågan om burhönsens frisläppande var ett politiskt löfte som Åhnberg ärvde av sina föregångare. Från början en present till Astrid Lindgren på hennes åttioårsdag från Ingvar Carlsson.
”Det hade inte hänt någonting på tio år. Inte ett skit. Plötsligt skulle hönsen släppas fria. Det var inte praktiskt genomförbart. Resultatet hade blivit att den svenska produktionen hade konkurrerats ut. Så jag tvingades ta tillbaka presenten. Något som Astrid Lindgren tyckte var fisigt, och hon hade så klart rätt. Själv var jag ordentligt arg på alla som inget hade gjort”, säger Annika och skakar uppgivit på huvudet.
Bakslag
Riksdagsvalet 1998 blev ett kraftigt bakslag för Socialdemokraterna samtidigt som Vänsterpartiet och Gudrun Schyman gjorde ett kanonval. Göran Persson lämnade samarbetet med Centern och sökte i stället stöd hos Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Något som Annika Åhnberg starkt ogillade, eftersom båda partierna sade nej till EU. Hon skrev ett brev till Persson där hon utvecklade sina tankar kring det nya samarbetet och faktiskt tackade nej till att fortsätta som minister i regeringen. Efter det att Åhnberg även hade uttryckt sina tveksamheter till det nya samarbetet i pressen blev hon kallad till statsministern. Det blev en bra och klargörande diskussion och Åhnberg gick från mötet med tanken att hon trots allt kunde sitta kvar i regeringen, att Göran Perssons linje skulle kunna fungera.
Tiden gick och Annika var inställd på att köra vidare när statsministern åter igen kallade på henne. Denna gång för att meddela att hon inte skulle sitta med i hans nya regering.
Annika Åhnberg vet inte riktigt vad som hände i kulisserna. Om det var de nya samarbetspartierna, som av förklarliga skäl inte gillade henne, eller om Persson inte vill ha någon som var så tveksam till sitt uppdrag.
Lämna politiken
I dag har hon lämnat politiken och någon come back är det inte tal om.
”Jag är fortfarande politiskt intresserad, men jag tror inte man ska vara politiker på heltid för länge. Man far runt som en skottspole, blir avskärmad och förvandlas till en annan person. Få klarar av att vara länge i politiken.”
Det som Annika Åhnberg i dag brinner mest för är det som hon kallar för landskapets läkande kraft.
”Forskning visar att vi fortare blir friska i en varierad och vänlig naturmiljö. Att vi mår bra av att vara i samspel med naturen. Detta är kunskap som jag försöker få politiker och stadsplanerare att ta hänsyn till. Till exempel låg sjukhus förr alltid i vackra parker. På den tiden visste vi intuitivt att det var viktigt. I dag måste vi återerövra den kunskapen med vetenskap. Det ser jag som en angelägen uppgift”, säger Annika Åhnberg.
