Marit Paulsen är landets mest omtyckta politiker. Det har hon bevis på. I senaste EU-valet var det 221 000 personer som kryssade henne. Fyra gånger fler än tvåan, som är den erkänt folkkäre Alf Svensson.
På frågan varför hon tror att hon är så populär blir svaret:
”Ingen aning, men det kan ha att göra med att jag är en alldeles vanlig fyrkantig kärring. Folk förstår vad jag säger. Och så försöker jag alltid vara påläst och varsam med fakta.”
Text och bild: Roland Fransson
Marit Paulsen och Sture Andersson, livskamraten sedan 40 år, är hemma över påskhelgen i Yttermalung för att hugga ved. Men Marit
håller sig inomhus. Hon brottas sedan flera år tillbaka med en värkande rygg på grund av sjukdomen spinal stenos, som innebär att ryggradskanalen växer igen. I dag är Marit stelopererad och ryggraden är okey, men som hon uttrycker det, har den tuggat ganska rejält på nerver och muskler, som inte riktigt vill fungera som de ska. Därför sitter Marit och jag vid köksbordet medan Sture och yngste sonen Björn och hans lilla dotter Isabelle riggar vedkapen för att börja klyva jättehögen med timmer.
”Jag blir faktiskt paniskt rädd när jag ser isen där ute på gården. Jag vågar inte tänka på vad som skulle hända om jag drattade omkull med min stelopererade rygg”, säger Marit, och tillstår att hon tyckte att det den var svårt att lämna Bryssel och huset som de hyr med dess vårprunkande trädgård för att fara hem över påsk.
Hon berättar att hon förra helgen var och spelade golf vid foten av Ardennerna och att marken inne ibland träden var täckt med gula narcisser och stora vilda påskliljor.
”Det var gudomligt vackert, och så kommer man hem till detta”, säger hon och nickar mot köksfönstret och gråvädret utanför.
Golf är kanske inte det man i första hand förknippar med en rekorderlig tant i Yttermalung. Håller Marit Pulsen på att få nya vanor på äldre dagar? Men visst inte. Golfen är en del av rehabiliteringen av den krånglande ryggen.
”Det är en utsökt motion för den som sitter i rullstol och som försöker ta sig upp och hålla sig uppe. Det kan jag rekommendera”, säger hon.
När det blir för mycket stillasittande i parlamentet och ryggen börjar värka då brukar hon kompensera detta med golf och det onda brukar då ge med sig.
”I början klarade jag knappt av ett hål, men nu kan det någon enstaka gång bli aderton. Men det är i tuffaste laget”, säger Marit.
Med tanke på det ryggonda, långa resor och krävande uppgifter frågar jag varför hon bestämde sig för att på nytt kandidera till Europaparlamentet.
”Det var jävligt tråkigt att vara pensionär”, blir svaret. ”Och så är det väl någon sorts konstig lust som jag har till politikerjobbet. Men det kan jag inte förklara, därför det känns mest som hårt jobb.”
Kaxig lax
Förutom att bli omvald till parlamentet förra året släppte Marit Paulsen även boken ”Lurad av laxen”, med underrubriken ”sant och falskt om maten”.
I den ifrågasatte hon det ekologiska jordbruket eftersom det ger lägre skördar än det konventionella samtidigt som en miljard människor på vårt klot svälter.
Det var en helig ekologisk ko som Marit ledde till slakt och ingen annan än hon hade väl tagit sig levande ur den debatten. Men hon tog kon vid hornen och försvarade det konventionella jordbruket. Och inte nog med det. Hon stod även upp för användandet av bekämpningsmedel och en mer positiv hållning till genmodifiering.
Så här ett år efteråt kan man konstatera att den okritiska vurmen för ekologiska livsmedel har avtagit och att det i dag i stället talas mer om närodlat oavsett om det är eko eller konventionellt. Antagligen ett resultat av Marit Paulsens tankar och ett uttryck för det enorma trovärdighetskapital som hon har hos svenska folket. Något som förstärks av att hennes påståenden i boken inte var några sensationella nyheter. Mycket av det som Marit skriver i ”Lurad av laxen” har tidigare framförts i andra sammanhang. Professorerna Lars Bergström och Holger Kirchmann vid lantbruksuniversitet har exempelvis gett uttryck för liknande tanker under många år. Men det var alltså först när Marit Paulsen fattade pennan och skrev sin bok som det hände något.
Närmre vår herre
En av det ekologiska jordbrukets största försvarare och genmanipulationens hätskaste fiende är den svenska Naturskyddsföreningen. En organisation som Marit Paulsen är starkt kritisk till.
”Jag tycker att Naturskyddsföreningens företrädare står betydligt närmre vår herre än vår jord. Jag är uppriktigt sagt ganska trött på att de inte ifrågasätts och granskas. De är nämligen lite farliga, eftersom de har skådat det sanna ljuset. Hur ofta har de full evidens för det de säger? frågar Marit Paulsen och önskar att Naturskyddsföreningen uttalanden ingick i en mer kritisk kontext och prövades på ett vetenskapligt sätt.
Hon tycker annars att folks längtan efter något genuint och äkta är fullt begriplig, men att kraven blir lite märkliga eftersom den stora gruppen människor i dag är så urbana. Stadsmänniskan vet inte vad som är naturligt, det vet inte hur mat blir till, hur jordbruket eller skogsbruket fungerar.
”Den urbana människan kan tycka att en påklädd hund som luktar gott av parfym är en jättegullig hund, som är väl omhändertagen och som lever ett gott liv. Man förstår inte att det är en våldtagen och kraftigt misshandlad hund, som är ett föremål för sin ägares behov där hundens värdighet har gått förlorad”, säger Marit Paulsen.
Ingen återvändo
Men det finns inte någon väg tillbaka. Det går inte att lära folk att slakta sin egen gris och vispa blodet för att det ska användas till blodpudding, som man gjorde i Marits barndom.
”Och det vete fan om jag själv hade klarat dåtidens slaktdramatik i dag”, säger hon och skrattar.
Det som livsmedelsbranschen kan göra är att försöka svara på alla frågor som konsumenterna har.
”Vi måste sluta och säga att folk är dumma huvudet. De frågor som människor ställer är inte obefogade utan fullt rimliga, men informationsbehovet är väldigt stort, och där har vi ett praktiskt problem. Förpackningarna räcker helt enkelt inte till”, säger Marit Paulsen.
Hennes lösning är att branschen på allvar måste börja använda de nya medierna för att ge all den information som efterfrågas. Att den som vill ha svar på mer specifika frågor, som kan vara allt från arbetarna sociala villkor till om ett visst bekämpningsmedel har använts, får leta efter dem via ett söknummer på nätet.
”Vi måste få till något sådant, därför fortsätter den nuvarande utvecklingen måste vi snart bifoga en nationalencyklopedi till varje produkt. Men hur det ska gå till och vem som ska ansvara för det vet jag inte”, säger Marit Paulsen.
Undantag
Men, tyvärr får man väl säga, är den här typen av vetgirig konsument ett undantag. De flesta ställer inte så många frågor utan jagar istället efter det lägsta priset och tycker att de har gjort ett klipp när de hittar fläskkarré för 29:90 kronor kilot. De funderar inte över hur den grisen kan tänkas ha levt när den slumpas bort i kyldisken till ständigt reapris.
”Det är tråkigt, men ingen vill betala för djurskyddet. Det enklaste hade varit att göra det i butiken, men det fungerar inte. Där kostar paprikan i dag dubbelt så mycket som en slaktad kyckling. Handeln och konsumenterna blundar för det uppenbara”, säger Marit Paulsen, och kan bara notera att marknadsekonomin inte fungerar.
Handeln är inte beredd att ge producenterna mer betalt för att dessa ska få råd att ge sina djur ett anständigt liv. Och när inte det är möjligt är det närmast otänkbart att marknaden skulle vara beredd att betala så mycket extra för lantbrukets råvaror så att bönderna även fick ersättning för alla andra sorters krav som ställs på dem. Som kravet om att bevara kulturarvet, den biologiska mångfalden, rent vatten, bindandet av koldioxid…
Marit Paulsens förklaring till att marknadsekonomin inte orkar ta dessa hänsyn och ge bönderna betalt för vad de faktiskt producerar av både råvaror och allmänna nyttigheter är att lantbrukaren sitter i kläm mellan två urstarka krafter. Å ena sidan förnödenhetsindustrin med de ”big six” – Syngenta, Bayer, Monsanto, DuPont, BASF och Dow – och å andra sidan handeln med världens absolut störta företag som Wal-Mart och ett inhemskt butiksoligopol med Ica i spetsen.
”Bonden är snuskigt liten i den här livsmedelskedjan. Och de kooperativ som bönderna har startat för att väga emot är i dag ägarlösa och direktörsstyrda företag som inte gör någon skillnad”, säger Marit Paulsen, och menar att frågan om hur man stärker bondens roll är ett av de allvarligaste problemen i en reformering av EU:s jordbrukspolitik. En nyckelfråga.
Ingen cowboyekonomi
Ett sätt att ge bönderna mer kraft är att samhället betalar för de allmänna nyttigheter som jordbruket producerar. I stället för att som i dag pytsa ut stödpengar utifrån hur mycket areal en lantbrukare har.
Men ska man verkligen byta en reglering mot en annan? Och hur rimmar det med att Marit Paulsen är liberal och folkpartist?
”Jag är socialliberal och tror på en social marknadsekonomi, eller hur?” säger hon med skärpa och fortsätter:
”Jag tror på en ekonomi som har tydliga moraliska, sociala och ekologiska gränser. Marknadsekonomi är förbanne mig inte det samma cowboyekonomi.”
