Det var meningen att Pål Börjesson skulle ta över mjölkgården hemma i Algustorp och driva den vidare. Men innan Pål hann bli bonde på heltid var gården med 30 mjölkkor hopplöst på efterkälken. I stället blev han agronom och forskare på Lunds Universitet.
Text och foto: Roland Fransson
Institutionen för Miljö- och energisystem är inhyst i en massiv röd tegelbyggnad från 1960-talet. Huset är en del av LTH, Lunds Tekniska högskola.
Med hjälp av en översiktskarta i entréhallen, fylld av sorlande studenter, letar jag mig fram till Pål Börjessons rum, som är överraskande stort och luftigt för att vara ett forskarrum. Det finns till och med plats för ett litet sammanträdesbord, där vi slår oss ned med våra kaffemuggar.
När jag frågar om institutionen är en del av LTH eller universitetet svarar han Lunds Universitet, men tillägger:
”När jag är med i sammanhang där det finns mycket civilingenjörer och tekniker brukar jag säga att jag är från LTH, då blir de nöjda och glada.”
Pål Börjesson bor tillsammans med sin familj på släktgården i Algustorp knappt tio mil norrut och tågpendlar från Hässleholm till Lund tre dagar i veckan. När han inte är ute och reser i andra delar av världen, vill säga. Något det har blivit ganska mycket av de senaste åren.
Pål Börjesson är en flitigt engagerad föredragshållare och han är djupt involverad i det internationella arbetet för att hitta gemensamma kriterier för att kunna certifiera biobränslen. Ett arbete som i slutändan ska göra det lättare för oss konsumenter att välja rätt sorts bränsle, att exempelvis kunna skilja ”fuletanol” från ”finetanol”, så att vi kan vara säkra på att bränslet har de miljöegenskaper som producenterna påstår.
I de här samtalen sitter han på den svenska Energimyndighetens mandat.
Justa regler
”Det gäller att hitta regler som är justa mot alla länder och regioner, som tar hänsyn till olika klimat, jordmån och annat. Men det är trixigt. Politikerna driver klimatfrågan väldigt hårt och snabbt, så snabbt att forskningen inte riktigt hinner med. Vi saknar helt enkelt relevanta fältdata”, säger Pål Börjesson.
Som exempel tar han lustgasavgången från olika typer av mark i skilda delar av världen. Lustgas, dikväveoxid, är en väldigt potent växthusgas. Ett kilo lustgas motsvarar utsläppen av 300 kilo koldioxid. Läckaget av lustgas är en fråga som blivit allt hetare i de politiska klimatdiskussionerna, men där det alltså inte finns tillräckligt med mätdata, vilket tar tid att samla in och sammanställa.
Det gäller även att komma överens om vilka faktorer som ska tas med i ett certifieringssystem, att sätta systemgränserna, vilket är en grannlaga uppgift. En balansgång mellan det som är alltför förenklat – som därmed riskerar att bli orättvist – och det alltför komplexa, som tenderar att bli ohanterligt.
Ska man exempelvis ta med i veteetanolens klimatkalkyl att biprodukten drank ersätter importerat sojaprotein som djurfoder? Och ska kornas utsläpp av metan då räknas in som en minuspost? Ska även den energi som halmen kan avge i ett värmeverk räknas till godo i spannmålsetanolens energibalans?
Kalkylbrunnen
Frågorna hopar sig och det finns egentligen ingen botten i kalkylbrunnen, utan det är upp till forskarna att komma överens om vilken nivå man ska stanna vid.
Och vilken systemgräns de väljer är viktig. Det visade sig inte minst i den stundtals ganska yviga och vildsinta etanoldebatten förra året. Då redovisade forskarvärlden totalt olika uppfattningar om hur mycket energi veteetanolen verkligen gav, hur hög den så kallade energibalansen var. Svaren varierade alltifrån 1,2 gånger den tillförda energin till 5,2. (Den sistnämnda siffran står Pål för och där har han tagit med både drank och halm i sin beräkning.)
”Man kan egentligen komma fram till vilka resultat som helst beroende på vilka systemgränser man väljer”, säger Pål.
Själv arbetar han väldigt brett och tar med ett stort antal faktorer, oftast fler än vad han sedan redovisar. Han så att säga testar sina resultat genom att lägga till omständigheter för att göra analysen mer komplex. Mest för att vara säker på att hans slutsatser och svar inte leder till felaktiga beslut.
”Jag har med åren lärt mig att ju mer komplexa studierna är desto svårare är de att kommunicera. Därför försöker jag i mängden faktorer som spelar roll peka ut de allra mest viktiga i ett energisystem. Tar man hänsyn till dessa så blir det kanske inte perfekt, men ganska bra. Tillräckligt bra för att fatta ett vettigt beslut på”, säger Pål Börjesson.
Emergianalys
Inom miljö- och energiforskningen finns det ett begrepp som kallas för emergianlys och det är faktiskt ingen felstavning, det ska var ett ”m”. Det är en metodik som enkelt uttryckt försöker få med rubbet i sina beräkningar. Emergi definieras som den ackumulerade mängd resurser som krävts för att producera en
vara, tjänst eller ett bränsle. Emergiforskarna arbetar även med en egen energiform där den ackumulerade mängden resurser uttrycks som solekvivalenter eller solemergijoule. Som de flesta kanske intuitivt känner blir komplexiteten närmast oändlig och flera kritiker avfärdar emergiforskningen som ett meningslöst siffertrillande. Pål Börjesson, som delvis delar denna kritik, har dock tagit till sig bitar av emergiforskningens tankegods, framför allt när det gäller det breda systemanslaget, att ta med en stor mängd faktorer i sina kalkyler.
”Den stora nackdelen med emergimodellen tycker jag är att den ger väldigt få svar på hur vi människor ska förändra vår tillvaro. Exempelvis visar emergimodellerna att fossila bränslen oftast är bättre än biodrivmedel eftersom man inte väger in växthuseffekten i sina beräkningar. En sådan hållning kan bli väldigt passiviserande. Jag jobbar mer målinriktat och försöker ge avgränsade svar som är möjliga att omsätta i praktiken”, säger Pål Börjesson.
Och i stället för en sorts analys gör han flera parallella undersökningar. Oftast blir det en traditionell energianlys, där han tittar på energieffektiviteten, en livscykelanalys där han belyser miljönyttan och klimatpåverkan. Sedan en ekonomisk och teknisk genomgång.
”Det är otroligt viktigt att analyserna är transparenta. Alla fakta och resultat ska gå att kontrollera i efterhand”, säger Pål.
Pragmatisk
Den här jordnära, ganska pragmatiska, hållningen till sin forskning går igen även när det gäller den rådande klimathetsen, där nästan all annan miljöverksamhet får stå tillbaka för arbetet med att begränsa utsläppen av koldioxid.
Pål Börjesson tycker att vi får ta det onda med det goda, eftersom han är övertygad om att mänskligheten måste åstadkomma en radikal förändring när det gäller överutnyttjandet av fossila bränslen och andra ändliga resurserna.
”Det finns en mängd viktiga miljöfrågor, men eftersom koldioxiden och växthuseffekten är ett globalt problem har det fått oss alla att inse att vi måste jobba tillsammans för att åstadkomma en omställning. Och det är bra. Koldioxiddebatten har gjort att nu börjar verkligen saker och ting hända”, säger han, och tillägger att vi förhoppningsvis även kommer att inse det finns andra miljöproblem att jobba med. Han pekar på tillgången på rent vatten, bevarandet av den biologiska mångfalden och problemen som övergödningen orsakar.
Han anser att en annan positiv effekt av koldioxiddebatten är att marknaden för biobränslen har bli intressant för större och resursstarka aktörer.
”Tidigare var det mest ett fält för entusiaster, men nu är oljebolag, riskkapitalister och andra inne och jobbar med biobränslen. Det händer rejäla saker”, säger Pål.
Mat och bränsle
Trots att bränsleetanolen av många utpekas som en klimatbov tror han att etanolen har kommit för att stanna. Han anser att möjligheterna är mycket större än hoten, och att det går att öka tillverkningen utan att komma i konflikt med matproduktionen. Det finns mark som inte brukas och i vissa delar av världen har jordbrukssektorn stagnerat, som i Afrika. Där går det att med enkla medel öka avkastningen.
”Etanolen har klara fördelar, den är lätt att få in i infrastrukturen och sänker snabbt utsläppen av koldioxid genom exempelvis inblandning i bensin”, säger Pål Börjesson.
Själv kör han sedan tio år tillbaka en biogasbil. Även hans fru Stina-Mina rattar en sådan till sitt arbete på högskolan i Kristianstad.
”Jag ser egentligen inga nackdelar med biogasen. Det var väldigt tråkigt att Volvo lade ner sin tillverkning under några år. Men det var, vad jag förstår, ett beslut som fattades i Detroit. Nu har andra biltillverkare hunnit ifatt”, säger Pål Börjesson.
Faktaruta:
Pål Börjesson har hunnit bli 47 år. Han är gift med Stina-Mina Ehn Börjesson. Tillsammans har de barnen Alexander, Elma och Ludvig. Pål och Stina-Mina träffades under agronomutbildningen i Uppsala i slutet av 1980-talet. Hans första jobb var som kommunekolog med fokus på vattenvårdsfrågor i något som heter ”Ekocenter Söderåsen”, som delas av kommunerna Åstorp, Klippan, Bjuv och Svalöv. Men en dag såg han en tidningsannons där Lunds Universitet utlyste en doktorandtjänst på institutionen Miljö- och energisystem. Samma avdelning som han fortfarande är trogen.
Pål fick tjänsten och helt enligt plan doktorerade han fem år senare under ämnet: ”Bioenergi i ett hållbart energisystem”.
Han är docent med professorstiteln inom synhåll.
Tidigare i år fick han det prestigefyllda Frisingerstipendiet på 250 000 kronor. Pristagaren utses av Chalmers tekniska högskola och Volvos forsknings- och utbildningsstiftelser.
